Show translate page
Banner
Jag växte inte upp i en kristen familj. Min pappa brukade säga att bibeln är den största sagobok som finns. Istället var det mycket alkohol och våld hemma hos oss. Jag trodde inte på Gud, men hade en längtan efter att han ändå skulle finnas.

När jag var 23 år dog både min mamma och min mormor. Då sa jag till Gud: Du finns inte, för då hade du inte gjort det här mot mig. Jag visste inte då att Gud är kärlek. Livet rasade ihop. Jag sökte kärlek, frid och helande i andra källor. När jag var 38 år började en äldre kvinna som var med i en luthersk församling ofta fråga mig om jag ville gå med dit. Men jag sa alltid: ”Nej, nej, jag ska inte dit.” Jag tyckte det var lite tjatigt, men efter ett år tänkte jag: ”Ok, jag kan väl vara med en gång då, så kanske hon inte frågar flera gånger.”

Träffade mitt inre
Jag kom dit och satt där med attityden: När ska det här sluta? Vi reste oss upp och satte oss ner flera gånger – det hörde till liturgin. Jag kände mig inte hemma och visste inte alls vad jag skulle göra. Men så började pastorn predika. Det var familjegudstjänst, så han predikade egentligen för barnen. Men det han sa träffade mitt inre och jag tänkte: Han talar ju till mig. Hur vet han hur jag har det? Och jag började gråta. Jag grät och grät. Då kom Jesus plötsligt. Han stod där rakt framför mig i denna lugna och tysta lutherska församling. Jag såg honom inte med mina fysiska ögon, men han var där. Han sa: ”Här är jag, den som du inte tror på.” Han var inte arg på mig – det var en sådan kärlek. Jag bara kände: Han lever. Det är sant, han lever, det är sanning. Och jag fick en sådan längtan efter Jesus. Det var bara möte en gång i veckan, på söndagen, och hela veckan längtade jag efter att få komma till kyrkan och höra mer om Jesus.

Döpt i helig Ande
När jag var hemma ensam en dag och sjöng lovsång döpte Jesus mig i den helige Ande. Jag visste inte vad det var som hände. Det kom som en kraft. Jag blev slängd tillbaka i soffan och ut ur min mun kom sex-sju konstiga ord. Jag hoppade upp på mina fötter och sa högt: Vad var det? Jag fick inget svar på frågan, men det kom en sådan bubblande glädje på insidan. Det bubblade och bubblade. Jag hoppade runt och jublade. Jag fattade inte att detta var tungotal, men Jesus gjorde något underbart. Han skickade dessa konstiga ord, skrivna med moln framför mina ögon, och när de kom, så talade jag ut dem. Det hände något i mitt hjärta. Friden jag hade sökt efter, i bland annat yoga, ljusterapi, tarotkort och andra källor och aldrig hittat, den hade jag, till min stora överraskning, fått när jag tog emot Jesus. Nu kände jag att det hände något på insidan igen, men jag vågade inte fråga någon i min församling vad som hänt med mig, för jag hade aldrig hört någon prata sådana konstiga ord i kyrkan. Några år senare flyttade jag och kom in i en annan församling. Där talade man i tungor och där förändrades mitt liv. Jag var som en svamp. Jag ville ha allt. Många gånger var det bara jag som kom fram till förbön och allt annat försvann – jag såg bara Jesus. Han gjorde jättemycket i mitt inre och min längtan efter mer av honom bara blev större och större. Jag började be för människor. Det var mest ofrälsta människor på mitt jobb som jag bad för och de blev helade i sina kroppar. Jag bad också för människor i min församling, men jag upplevde att när det kom till svårigheter som människor hade i sina liv, så hände inget. Det var bara som att skrapa på ytan.

Själavårdskurs
2004 fick jag höra talas om Arken och jag tänkte: Jag ska dit. Och jag kom till Arken 2006 på själavårdskurs. Jag tänkte: Det är här verktyget finns, verktyget som kan hjälpa människor att bli av med det de har på insidan. 2007 började jag på Arkens bibelskola. Jag tänkte att jag var klar att börja betjäna andra i förbön – det hade jag ju redan gjort i flera år, så jag började på träningsettan. Men efter några dagar på ett kvällsmöte la Gud ner mig på golvet under sin kraft och sa till mig: ”Byt linje, för du behöver känna min kärlek.” Och för första gången i mitt liv kände jag hans djupa kärlek till mig inne i mig. Jag bytte linje till upprättelselinjen som Pastor Linda kallar lyxlinjen.
Så då var jag på ”lyxlinjen” i ett år och jag grät väldigt mycket. Mina känslor hade varit bottenfrusna och jag visste att jag var full av fruktan bland annat mycket människofruktan. Jag hade höga murar mot människor, en rädsla för att bli besviken, så människor fick inte komma nära mig: Jag vågar inte släppa in dig, för då kanske du också skadar mig, tänkte jag. Jag kände också mycket självfördömelse, skam och skuld och jag hade en djup sorg i mitt liv. Jag hade gjort många konstiga och felaktiga val både innan jag blev frälst och därefter och jag hade många smärtsamma minnen från min barndom och min ungdom och från att ha levt 39 år utan Jesus. Jag var också rädd för att välja fel igen.

Djup helandeprocess
Jag hade fått en del helande innan jag kom till Arken, men på bibelskolan påbörjade Jesus en djup helandeprocess. Det har varit smärtsamt många gånger. Men då jag förstod att Jesus i kärlek har burit min själs smärta på korset och att jag har rätt till fullständigt helande och upprättelse, då tänkte jag: Jag vill ha det – jag ska ha det. Så jag fortsatte att vara den där svampen, en fågelunge. Och jag blev mättad. Jesus har helat, helat och helat. Sedan har han upprättat mig också, bland annat min vilja – nu har jag en egen vilja – den är inte längre styrd av andra människor. Innan jag kom till Arken hade jag ingen aning om att Jesus helar och upprättar på riktigt, fullständig inifrån och ut. Efter upprättelselinjen har jag gått årskurs ett och två och i somras avslutade jag årskurs tre. Det har varit helt underbara år. Jag är så tacksam till Jesus. Jag har helt förvandlats i Guds kärlek. Nu inte bara vet jag att jag är en ny skapelse, jag känner mig också som en helt ny skapelse. Jag vet att mitt förflutna är försonat med Gud och att ingenting kan stjäla den framtid som Gud har för mig.