Show translate page
Banner

Jag är född i ett kristet hem med kristna föräldrar. När jag var tre, fyra år bad jag: ”Tack Jesus att jag får vara frälst i hela mitt liv.” Men barndomen var trasig och inte trygg. Det var mycket krav och lagiskhet. Jag förstod inte att frälsningen var gratis. Jag blev uppfostrad utifrån fruktan och rädsla. Ofta hörde jag: ”Om du inte gör så här så händer det här och det här”. Himmel och helvete var väldigt närvarande hela tiden. Det fanns aldrig någon gråzon. Tankarna fanns att om jag nu inte gör rätt och om jag plötsligt skulle dö så skulle jag hamna i helvetet. Jag minns nätterna då jag var skräckslagen och jag inte kunde somna. Jag pratade inte med någon om det utan behöll det för mig själv. Det fortsatte upp i vuxen ålder.

Ingen grundtrygghet
Eftersom jag inte hade någon grundtrygghet gav jag efter och gick ut med vänner. Jag drack alkohol, blev full och levde väldigt annorlunda än det liv vi kristna är kallade att leva. Ändå fanns en längtan att följa Jesus av hela mitt hjärta. Men det blev en kamp som jag misslyckades med. Jag blev alltid besviken på mig själv och rädd.
Jag drabbades också av depression. När man blivit illa behandlad så ska människan bli arg, men som barn fick jag inte bli arg. Jag hade en massa vrede inom mig som aldrig fick komma ut och det gick över till depression som jag åt medicin mot.
Som 18-åring flyttad jag till Tyskland, direkt efter studenten, som en flykt från hemmet. Min tanke var att stanna i ett år, men jag jobbade och gjorde karriär och var framgångsrik och blev kvar i sju år. Fruktan fanns hela tiden med som ett inslag i livet och kampen om frälsningens vara eller inte vara.

Gick sommarbibelskola
Jag blev rekommenderad av min syster att gå sommarbibelskola på Arken 2004. Där undervisade Gunnar Bergling om rättfärdighet. Jag satt på skolbänken och blev helt häpen och tänkte att ”kan det här vara möjligt?” På hösten 2005 började jag på Upprättelselinjen och fick ännu mer rättfärdighetsundervisning. Det revolutionerade hela mitt liv. Jag bara sög i mig alla orden som pastor Gunnar undervisade. Det var helt fantastiskt och helt nytt för mig. Det hade aldrig gått in i mig att jag inte behöver göra något. Det räcker att jag säger: ”Välkommen in Jesus! Ja, tack!” Sedan är jag frälst helt och hållen hela tiden, jag är renare än snö, det finns inget jag kan lägga till det. Det var där som tryggheten började komma in i mitt liv. Fruktan började försvinna. Jag började känna mig mer och mer trygg, samtidigt började jag leva rent som en frukt av att nåden trillade in. Innan ville jag ibland gå min egen väg, gå ut med vänner och dansa och dricka. Det var en livsstil jag inte kände mig okej med, men samtidigt ville jag bli accepterad. Men när jag plötsligt insåg att Gud älskar mig som jag är, att han accepterar mig, så hade jag inget behov av det andra längre.

Accepterad av Gud
Mitt hjärtas längtan att följa Jesus helt och hållet kom som en naturlig frukt av att veta att jag är älskad och accepterad och att jag inte behöver gå och bli accepterad av människor. Idag bryr jag mig inte om ifall människor accepterar mig eller inte. Det räcker att jag är accepterad av Gud. Lagiskheten och prestationsångesten försvann helt.
På bibelskolan hade jag mitt första förbönssamtal. Det var jättejobbigt för jag hade vant mig vid att inte känna. Jag hade bara stängt av allting och sopat det under mattan. Det var svårt att berätta hur jag tänkte och hur jag kände, hur barndomen var. När förebedjaren ställde första frågan blev jag alldeles tyst. Tystnaden pågick kanske i tio minuter, alltså en jättelång tystnad där jag inte kunde öppna mig. Men så kom Gud, en härlig närvaro, påtaglig kärlek och jag kände mig så älskad att jag kunde slappna av och börja berätta. När det väl kom igång så pratade jag bara på. Det blev en sådan tömning den dagen, det var ett mirakel som skedde i det bönerummet. Jag kände att fruktan släppte. Framför allt så släppte människofruktan. Det var viktigt att jag öppnade mig inför Jesus för jag hade inte berättat för honom heller hur jag känt mig. Jag hade bara presterat för honom. Men han ville veta hur jag kände mig, även om han vet allt. Han vill ha den kontakten som bygger på kärlek och relation till honom.

Locket öppnades
Den mest påtagliga förändringen efter det första samtalet var att jag vid nästa samtal inte hade några problem att öppna mig. Det var som om att locket som lagts på hade öppnats. Rädslorna som jag kämpade med under nätterna då jag inte kunde somna på grund av fruktan, försvann successivt under året på Upprättelselinjen. Framåt vårkanten upptäckte jag att jag under flera veckor sovit hur gott som helst och inte haft någon rädsla alls. På sommaren efter Upprättelselinjen flyttade jag till en egen lägenhet och det var första gången som jag bodde helt själv. Jag funderade lite över hur det skulle gå med tanke på nätterna. Under de första två veckorna fanns fruktan, men det var inte så påtagligt som förut. Jag kunde känna på kvällen att fruktan försökte att smyga sig på mig, men då hade jag blivit så trygg i kärleken och jag visste att jag hade en auktoritet inom mig själv. Jag behövde inte någon annan till att befalla fruktan att släppa, jag kunde göra det själv. När jag gjorde det själv hemma tillsammans med Jesus var det bara under de två första veckorna jag hade fruktan, och sedan var det helt slut med det. Det är nu fem, sex år sedan och jag sover som en liten bebis varje natt.

Helad från depression
Jag har också blivit helad från depressionen. Jag äter idag inga mediciner alls. Jag är helt fri från det. Det är en befrielse i sig. Man får tacka Gud för att han kan hjälpa genom mediciner, men att få slippa äta dem är en verklig befrielse för de har ofta biverkningar. Nu vill jag fortsätta att tjäna Jesus och föra ut budskapet om rättfärdigheten för det är så viktigt.